De flesta eugeniker är Eufemister. Jag menar helt enkelt att korta ord skrämmer dem, medan långa ord lugnar dem. Och de är ytterst oförmögna att översätta det ena till det andra, hur uppenbart det än är att de betyder samma sak. Säg till dem: "Medborgarens övertygande och till och med tvingande förmågor måste göra det möjligt för honom att se till att att livslängdens börda hos den föregående generationen inte blir oproportionerlig och oförsvarlig, särskilt hos kvinnorna" - säg detta till dem och de kommer att gunga lätt fram och tillbaka som spädbarnen som ska sova i sina vaggor. Säg till dem: "Mörda din mor", och de kommer att snabbt sätta sej upp. Ändå är de två meningarna, utifrån kall logik, exakt desamma. Säg till dem: "Det är inte otroligt att det kan komma en tid när den trånga om än en gång användbara distinktionen mellan antropoiden homo och andra djur, som har modifierats i så många moraliska avseenden, kan modifieras också med hänsyn till den viktiga frågan om dietens expansion" - säg detta till dem, och en skönhet född av mumlande ljud kommer att sprida sej i deras ansikten. Men säg till dem, på ett enkelt, manligt, hjärtligt sätt: "Låt oss äta en människa!" och deras häpnad kommer att slå oss med häpnad.
Nå, om någon anser dessa exempel vara extravaganta, ska jag hänvisa till två verkliga fall från den eugeniska diskussionen. När Sir Oliver Lodge talade om "stuteriets" metoder, uttalade sej många eugenister mot grovheten i associationen. Men långt dessförinnan hade en av deras främsta förkämpar skrivit: "Vilket nonsens all denna utbildning är! Vem skulle kunna utbilda en rashäst eller en gråhund?" Vilket helt säkert antingen betyder ingenting alls, eller också just det mänskliga stuteriet. Eller när jag skrev om hur människor skulle "giftas ihop med våld av polisen", blev en annan förfinad eugenist nästan entusiastisk i sin hjärtliga försäkran att något sådant aldrig hade föresvävat dem. Men bara några dagar därefter såg jag ett eugenistiskt uttalande om att staten borde utvidga sin makt på detta område. Staten kan bara vara det samfund som människor tillåter utföra tvångshandlingar, och detta område kan bara bli det sexuella urvalets område. Jag menar det som mer än ett lättsinnigt skämt när jag säger att polisen i allmänhet kommer att finnas med på detta område. Men jag medger villigt att den polis som övervakar bröllop kommer att bli lik den polis som övervakar bröllopspresenter. Han kommer att vara civilklädd. Jag menar inte att en man i blått med hjälm kommer att släpa bruden och brudgummen till altaret. Jag menar att ingen som den mannen i blått är beordrad att arrestera kommer att våga komma ens i närheten av kyrkan. Sir Oliver menade inte att människor skulle bindas i stall och ryktas av stalldrängar. Han menade att de skulle undergå en frihetsinskränkning som är t.o.m. mer infam för en människa. Han menade att den enda viktiga formuleringen för en eugeniker skulle vara "gjord av Smith av Jones". En sådan formulering är en av de kortaste i världen, och den gör förvisso processen kort med Eufemisterna.
Nästa sekt av vidskepliga motståndare är ännu mer irriterande. Jag har av självklara skäl kallat dem Kasuisterna. Anta att jag säger: "Jag ogillar att kannibalismen utbreder sej i West End´s restauranger." Någon säger då säkert: "Nåja, när allt kommer omkring var ju drottning Eleanor kannibal när hon sög blod från sin makes arm." Vad ska man säga till sådana människor? Man kan bara säga: "Ägna dej åt att suga förgiftat blod från folks armar, så ska jag tillåta dej att ge dej själv den ärorika titeln Kannibal." I den här meningen säger folk om eugeniker: "När allt kommer omkring, när vi än avråder en skolpojke från att gifta sej med en galen negress med puckelrygg, är vi i själva verket eugeniker." Återigen kan man bara svara: "Ägna er uteslutande åt sådana skolpojkar som hyser en naturlig attraktion för galna puckelryggiga negresser, så kan ni få ståta med titeln Eugeniker, desto mer som den titeln kommer att bli sällsynt." Men förvisso måste vars och ens sunda förnuft säga honom att om eugeniker bara ägnade sej åt sådana extravaganta fall, skulle det kallas sunt förnuft och inte eugenik. Den mänskliga rasen har uteslutit sådana absurditeter i okända tidsåldrar, och har ännu aldrig kallat det eugenik. Du kan kalla det spöstraff när du dunkar en man i ryggen, du kan kalla det tortyr när en människa tinar upp sina fingrar vild elden, men om du talar så där lite längre kommer du att sluta leva bland levande människor. Om ingenting mer än detta galna minimum av olycka vore inblandat, skulle det inte finnas något som Eugenikerkongressen - och absolut säkert ingenting i stil med denna bok.
Jag hade tänkt kalla nästa sorts vidskepliga människor Idealisterna; men jag tror att detta implicerar en ödmjukhet mot det obestämt goda som de knappast visar, så jag kallar dem Autokraterna. De är de människor som i allmänhet försöker få oss att förstå att varje modern reform kommer att "fungera" väl, eftersom de kommer att vara med och övervaka. Var de ska vara, och hur länge, förklarar de inte särskilt tydligt. Jag invänder inte mot att de ser framåt mot tallösa liv efter varandra, ty detta är skuggan av ett mänskligt eller gudomligt hopp. Men inte ens en teosof förväntar sej att vara en hel massa människor på en gång. Och dessa människor påstår sej helt uppenbart vara ansvariga för en hel rörelse efter att den har lämnat deras händer. Varje person lovar att vara omkring tusen poliser. Om du frågar dem hur det eller det kommer att fungera, svarar de: "Oh, jag skulle verkligen insistera på detta" eller "Jag skulle aldrig gå så långt som det", som om de kunde återvända till denna jord och göra vad inget spöke någonsin helt lyckats göra: tvinga människor att överge sina synder. Om detta är det nog att säga att de inte förstår en lags natur mer än en hunds. Om du släpper lös en lag, kommer den att göra som hunden gör. Den kommer att lyda sin egen natur, inte din. Den mening du lagt in i lagen (eller hunden) kommer att uppfyllas. Men du kommer inte att kunna uppfylla så mycket som ett fragment av något du har glömt att lägga in i den.
Tillsammans med sådana idealister går de märkliga människor som verkar anse att man kan helga och rena varje kampanj i all oändlighet genom att repetera de abstrakta dygders namn som dess bättre försvarare har i sinnet. Dessa människor kommer att säga: "Så långt som från att sikta mot slaveri, söker eugenikerna sann frihet, frihet från sjukdom och degeneration" o.s.v. Eller de säger: "Vi kan försäkra herr Chesterton att eugenikerna inte har någon intention att segregera de oskadliga; rättvisa och barmhärtighet är själva mottot för..." o.s.v. Det kortaste svaret på detta är följande: Många som talar på detta sätt är agnostiker eller allmänt negativa till officiell religion. Anta att någon av dem sa: "Anglikanska kyrkan är full av hyckleri." Vad skulle han tro om mej om jag svarade: "Jag försäkrar dej att hyckleri fördöms av varje form av kristendom, och den förkastas särskilt av psalmboken"? Anta att han sa att den romerska kyrkan var skyldig till stora grymheter. Vad skulle han tro om mej om jag svarade: "Kyrkan är uttryckligen förpliktigad till ödmjukhet och barmhärtighet, och kan därför inte vara grym"? Denna sorts människor behöver inte uppehålla oss länge.
Sedan finns de som jag kallar Precedenterna, som det vimlar av särskilt i Parlamentet. De representeras bäst av den allvarliga tjänsteman som häromdagen sa att han inte kunde förstå klagomålen på lagförslaget om sköra personer, eftersom den bara utvidgade principerna i de gamla lagarna om vansinne. Till vilket man återigen bara kan svara: "Precis. Den bara utvidgar principerna i vansinneslagarna till personer utan minsta spår av vansinne." Detta ljushuvud till politiker hittar en gammal lag om, låt oss säga, att hålla spetälska i karantän. Han ändrar helt enkelt ordet "spetälska" till "långnästa" och säger frankt att principen är densamma.
Kanske är de svagaste av alla dessa hjälplösa personer som jag har kallat Strävarna. Priset bland dem tar en annan parlamentsledamot som försvarade samma lagförlag som "ett ärligt försök" att hantera ett stort ont: som om någon hade rätt att tvinga in och förslava sina medmänniskor som ett slags kemiskt experiment, i ett tillstånd av vördnadsfull agnosticism beträffande vad det kunde mynna ut i. Men denna fåniga anmärkning, att man med vilja kan införa inkvisitionen eller terrorn, och sedan vagt förtrösta på hoppet om framtiden, kommer jag att behöva ta itu med på större allvar i ett av de följande kapitlen. Här är det tillräckligt att säga att det bästa en ärlig Strävare kunde göra vore att göra ett ärligt försök att ta reda på vad han gör. Och att inte göra något annat förrän han har kommit på det.
Till sist har vi en grupp kontroversialister som är så hopplösa och futila att jag helt har misslyckats med att komma på ett namn för dem. Men när än någon försöker argumentera rationellt för eller emot något existerande och igenkännbart ting, t.ex. den lagstiftning som rör eugenik, finns det alltid folk som börjar pajkastningen om socialism och individualism, och säger: "Du sätter dej emot all statlig inblandning; jag håller på statlig inblandning. Du är en individualist; jag å andra sidan" o.s.v. På detta kan jag bara, med hjärtbrustet tålamod, att jag inte är en individualist, men en fattig, syndig men döpt journalist som försöker skriva en bok om eugeniker, som han mött åtskilliga av, medan han aldrig mött en individualist och på intet sätt är säker på att han skulle känna igen en sådan om han gjorde det. Kort sagt förnekar jag inte, utan vill starkt bekräfta, statens rätt att ingripa för att bota ett stort ont. Vad jag säger är att i detta fall skulle staten ingripa för att skapa ett stort ont, och att jag inte tänker vända mej från diskussionen kring denna direkta fråga till bottenlösa grubblerier om socialism och individualism, eller om de relativa fördelarna med att alltid svänga till höger och alltid svänga till vänster.
Vad resten beträffar, finns det utan tvivel en enorm massa vettiga fast ganska tanklösa människor, vars djupt rotade känsla är att varje djup förändring i vårt samhälle på något sätt måste vara oändligt avlägsen. De kan inte tro att människor i hattar och rockar som dem själva kan förbereda en revolution, och hela deras viktorianska filosofi har lärt dem att sådana transformationer alltid är långsamma. Och därför tänker de, när jag talar om eugeniklagstiftningen, eller eugenikstatens ankomst, på allt detta som någonting likt en tidsmaskin, något som, bra eller dåligt, kommer att passa bra för deras barnbarns barnbarn, människor som ju kan vara mycket annorlunda än de själva och kanske kommer att gilla det - och i vilket fall som helst är mycket avlägsna släktingar. På allt detta har jag till att börja med ett mycket kort och enkelt svar. Eugenikstaten har börjat. De första eugeniklagarna har redan
will have to fit itself to their great-great-great-grandchild, who may be very different and may like it; and who in any case is rather a distant relative. To all this I have, to begin with, a very short and simple answer. The Eugenic State has begun. The first of the Eugenic Laws has already been adopted by the Government of this country; and passed with the applause of both parties through the dominant House of Parliament. This first Eugenic Law clears the ground and may be said to proclaim negative Eugenics; but it cannot be defended, and nobody has attempted to defend it, except on the Eugenic theory. I will call it the Feeble-Minded Bill both for brevity and because the description is strictly accurate. It is, quite simply and literally, a Bill for incarcerating as madmen those whom no doctor will consent to call mad. It is enough if some doctor or other may happen to call them weak-minded. Since there is scarcely any human being to whom this term has not been conversationally applied by his own friends and relatives on some occasion or other (unless his friends and relatives have been lamentably lacking in spirit), it can be clearly seen that this law, like the early Christian Church (to which, however, it presents points of dissimilarity), is a net drawing in of all kinds. It must not be supposed that we have a stricter definition incorporated in the Bill. Indeed, the first definition of "feeble-minded" in the Bill was much looser and vaguer than the phrase "feeble-minded" itself. It is a piece of yawning idiocy about "persons who though capable of earning their living under favourable circumstances" (as if anyone could earn his living if circumstances were directly unfavourable to his doing so), are nevertheless "incapable of managing their affairs with proper prudence"; which is exactly what all the world and his wife are saying about their neighbours all over this planet. But as an incapacity for any kind of thought is now regarded as statesmanship, there is nothing so very novel about such slovenly drafting. What is novel and what is vital is this: that the defence of this crazy Coercion Act is a Eugenic defence. It is not only openly said, it is eagerly urged, that the aim of the measure is to prevent any person whom these propagandists do not happen to think intelligent from having any wife or children. Every tramp who is sulky, every labourer who is shy, every rustic who is eccentric, can quite easily be brought under such conditions as were designed for homicidal maniacs. That is the situation; and that is the point. England has forgotten the Feudal State; it is in the last anarchy of the Industrial State; there is much in Mr. Belloc's theory that it is approaching the Servile State; it cannot at present get at the Distributive State; it has almost certainly missed the Socialist State. But we are already under the Eugenist State; and nothing remains to us but rebellion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar